Lindbackas historia

–en historia från pappersbruk till kreativ företagsby och klimatvänlig elproduktion

Sedan lång tid tillbaka har vattnets kraft i Svartån nyttjats för produktion av olika slag. Vid Lindbacka, strax väster om Örebro har det i svunna tider varit järnhantering, kvarn, pappersbruk, garveri och gummifabrik. I den natursköna kulturmiljön utvecklas i dag en attraktiv stadsnära företagsby samt miljövänlig vattenkraftsproduktion.

vykort1907

Många är de örebroare som gärna tar sin söndagspromenad från de västra stadsdelarna, förbi Karlslund och vidare över slätten på den gamla banvallen mot Gräve. Vid Lindbacka ny med sina före detta arbetarbostäder tar man sig över den lummiga och handgrävda Tysslinge kanal och den meandrande Svartån förbi brukets ljusgula byggnader och tillbaka in mot staden.  Inte sällan möts man av ryttare, löpare, cyklister och kanotister på sin tur vid Lindbacka. Under ett antal år har Lindbackas bruksområde slumrat i Törnrosasömn men nu är det nya tider och området väcks åter till liv, fastigheterna rustas och utvecklas samtidigt som projektering pågår för att vattnets kraft i Svartån åter ska kunna vara med och bidra med en skvätt klimatvänlig el till våra kaffebryggare och datorer.

Lindbacka bär på en mycket intressant kulturhistoria som är starkt förknippad med Örebros industriutveckling. Uppgifter förekommer om tidigt stångjärnssmide vid Lindbacka som då lär ha hetat Larsbrohammar. Det har funnits ett flertal kvarnar, både vid Lindbacka och nerströms vid Snavlunda och Karlslund.

Lindbacka blir pappersbruk

År 1776 började tryckeriägaren Johan Lindh i Örebro att uppföra ett pappersbruk vid gården Backa som strax därefter döps om till Lindbacka efter dess ägare. 1781 började det nya bruket som sysselsatte en verkmästare och fyra gäseller att leverera papper. Då Johan Lindh dog 1783 tog äldste sonen Johan Peter över bruket men sålde det vidare 1789 till brodern Nils Magnus.

Nils Magnus var en flitig, om än inte helt skrupelfri, entreprenör som med start 1806 gav ut Örebro Tidning. I Nils Magnus tryckeri som på 1830-talet var ett av landets största, trycktes allt från tidningar, den Lindblomska katekesen till de första rövarromanerna i Sverige. Givetvis på lindbackapapper.  Tryckkvalitén var inte alltid den bästa och på en marknad i Filipstad lär följande ordväxling ha ägt rum.

-Även om man har läsglasögon kan man icke läsa patrons psalmbok, utbrast en bondgumma till patron Lindh.
-Tyst, tyst min gumma! En psalmbok ska sjungas, inte läsas, svarade Nils Magnus.

När Nils Magnus avled vid 60 års ålder år 1835 ägde han förutom Lindbacka och flertal fastigheter i Örebro även Trystorps säteri, Axbergshammar, Lannafors, Runnaby med flera bruk.

Pappersbruket började tillverka takpapp och år 1849 skriver geografen Wihelm Tahm ”dess takpapp anses för det bästa i riket”.

Johan Lindhs sonson tog över men år 1851 såldes Lindbacka till fabrikör Wigren och 1867 vidare till P.W. Cederholm och Joh. Wahlberg. Mot slutet tillverkades tjockare papperssorter som förhydnings-, kardus- och presspapp som innehåller rent linne och yllelump. Dessutom tillverkade man valsull för bokbinderi och sadelmakeri.

1892 bytte pappersbruket ägare för sista gången då Julius Cederholm tog över och innan nedläggningen 1908 sysselsattes ett tiotal män för tillverkning av bokbindarpapp och väggpapp.

Ny kvarn uppförs 1860

År 1860 uppfördes en ny kvarn som var i drift till 1930. I början drevs kvarnen av fyra vattenhjul vilka vid sekelskiftet 1800-1900 ersattes av fyra turbiner. Maskinerna i pappersbruket drevs i början med hjälp av ett vattenhjul, men under de sista åren nyttjades kraften från en turbin även här.

1930 flyttade den siste lindbackamjölnaren Karl Segersten tillsammans med brodern Hjalmar till kvarnen i Karlslund.

Före-1910

Pappersbruket blir garveri

Pappersbruket som avvecklades 1908 ersattes med ett utbyggt garveri 1911. Det var Fredrikelunds garveri som etablerades på Lindbacka och drevs av Carl Gillberg. Man levererade skinn och sulläder till skofabrikerna närområdet. I samband med att garveriet startades, installerades turbindrivna generatorer som försåg både garveriet och omgivning med elektricitet.

Garveriet expanderade. 1918 har man ett 60-tal personer anställda och på andra sidan ån byggdes nya arbetarbostäder. På muddermassor från ån uppfördes 1923 en ny byggnad öster om det gamla pappersbruket. Fabriksbyggnaden kallas än i dag för ”Nya fabriken”.
Ekonomin försämrades dock under 1930 talet och 1938 gick garveriverksamheten i konkurs.

Gummi från Lindbacka

Sedan 1890-talet har det funnits gummitillverkning i Sverige och efter garverikonkursen startade AB Lindbacka Gummifabrik sin verksamhet i fabrikslokalerna och sysselsatt till en början 21 personer. Samma år övertogs företaget av ett konsortium bestående av SkofabriksAB Oscaria, grossistföretaget Carlsson & Åqvist samt C.A. Jonssons Skofabrik AB i Kumla.

I juni 1941 ödelades stor del av verksamheten i och med en förödande brand i Gamla fabriken men verksamheten återupptas, dock i ett två våningar lägre hus som blev resultatet av branden.

1956 kom Egon Olsson från Viskafors gummifabrik till Lindbacka och med hans experimentlusta utvecklades cellgummiproduktionen. Med värme och högt tryck fick man naturgummit att jäsa så att luftbubblor bildades. Gummit blev på så vis lättare och mer isolerande. Hela gummiplattor, stansade sulor och klackar tillverkades. Under varunamnet LIBA tillverkades cellgummi och massivgummi men man provade också på att göra kanoter i gummi och pingisracketar.

Gummitillverkning

I och med att skokoncernen Bata tog över Oscaria 1969 förvärvades även Lindbackafabriken och 1971 lades tillverkningen i Lindbacka ner. Ett nytt självständigt bolag bildades och produktionen drevs vidare. 1981 övertogs den av Bertil Ingesson och Ronny Björnberg samtidigt som företagsnamnet ändrades åter till AB Lindbacka gummifabrik. 1991 övertogs bolaget helt av Ronny Björnberg och levde vidare till 2001 då det gick i konkurs. Tillverkningen återuppstartades redan våren 2002 av några av företagets tidigare kunder men sommaren 2004 lades tillverkningen ner för gott.

Lindbacka blir stadsnära företagsby

Gamla-fabriken-infart

Efter några års Törnrosasömn förvärvades Lindbacka I januari 2008 av Robert Davidsson, Torbjörn Ollas och Fredrik Westin genom företaget Lindbacka bruk AB. Efter några år med dokumentation, saneringsarbeten, akuta ombyggnationer och renoveringar fortskrider nu utvecklingen av Lindbacka bruk till en stadsnära företagsby med eventlokaler och miljövänlig vattenkraftproduktion. På Lindbacka finns i dag Örebros största hunddagis med pensionat

och butik, här bedrivs viss kursverksamhet, det finns lagerhotell och det nya kontorshotellet i Gamla fabriken ger plats åt kreativa entreprenörer som söker en naturskön, stadsnära och inspirerande arbetsmiljö. Visionen är bevara och rusta kulturmiljön samtidigt som företagsbyn utvecklas med en bra mix av entreprenörer, publik verksamhet och miljövänlig elproduktion. Till Lindbacka ska man vara välkommen att promenera, cykla, rida, paddla, fiska, ta en fika, gå på fest, gå på kurs, lyssna på musik, få en dos kulturhistoria och känna historiens vingslag.

Välkommen till Lindbacka!

Läs mer om Lindbacka

Masugnar till mobiltelefoner – industrihistoria i Örebro län. Utgiven av Örebro läns museum.
Kapitel Lindbacka gummifabrik – en dold kulturskatt. Av Mattias Libeck.

Papper och massa. Per Jerkeman, Skogsindustrierna 2010.

Örebro hembygdsmagasin n:24, hösten 2010.

Örebro – från hantverks- till industristad. Axel Lindström.

Tidningar och tryckerier i Örebro under förra seklet. J. L. Saxon.

Mellan Lindh och Ek – ett samtal om boktryckare, bokbindare m.m. i gångna tiders Örebro. Bertil Waldén och Henning Wieslander.

Boktryckaren och hans brev – Johan Per Lindhs brev till brodern Nils Magnus Lindh. Lena Johansson.

Tipsa om sidan